Norwegian wood av Haruki Murakami

Det här är den andra boken av Haruki Murakami som jag har läst. Den första jag läste var Sputnikälskling och innan var jag orolig för att jag inte skulle tycka om den alls. Att språket skulle vara alldeles för knäppt och utstuderat, att storyn inte skulle locka mig att läsa vidare eller att jag skulle bli besviken när jag kom till slutet. Men som tur var hade jag tokfel!

Just Norwegian wood utspelar sig i och omkring Tokyo i slutet av 60-talet, men själva berättelsen börjar på ett flygplan nån helt annanstans när huvudpersonen Toru hör en annorlunda version av Beatles ”Norwegian wood”. Tillbaka i Tokyo på slutet av 60-talet ackompanjeras Toru under sin studietid på universitet av en mängd människor, men de som står ut är den färgglada Midori, den av avgrundsdjup-tyngda Naoko och en manlig studiekamrat som Toru då och då följer med ut på nattliga eskapader.

Boken och framförallt språket, är lågmält men intensivt. Om det är Murakami eller översättaren som har broderat med orden vill jag låta vara osagt, men hursom så suger språket in mig i berättelsen och det blir som att öppna en sagobok. Jag skulle inte säga att boken är så tänkvärd, den lämnar inte så mycket efter sig, men det du som läsare får med dig är en snutt av en annan tid och hur det kunde vara då. Och det är fint på sitt sätt.

Det här inlägget postades i böcker och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s