Och så kom den då, med mycket blandade känslor, den allra sista dagen på jamboreen. I ärlighetens namn ska jag säga att då var jag bara trött och ville hem. Hem till min lägenhet, min säng, min dusch och rena kläder. Till att kunna äta hur länge jag vill och vad jag vill och var jag vill. Till att inte behöva gå upp tidigt eller ta hänsyn till någon.
Translation:
And so, the 18th and last day finally arrived. I write finally cause, honestly, at that time the only thing I wanted to do was to go home. Home to my apartment, my own bed, my shower and clean clothes. To go back to wearing skirts again after more or less three weeks straight in a pair of jeans. To be able to eat what I like, when I like, where I like for as long as I like. To be able to sleep in.
