ramberg

Nu är det dax för resten av roadtrippen jag gjorde i somras. Efter att vi varit i Nusfjord åkte vi vidare mot Ramberg. Efter att ha kört i många timmar varje dag fick vi nu vänja oss vid att knappt behöva köra någonting. Och vid det här laget var det jäkligt skönt samt välbehövligt.
wednesday, ramberg
Utsikten var fortsatt magnifik.
wednesday, ramberg
Anledningen till att vi valt Ramberg för de kommande två nätterna var så klart den här.
wednesday, ramberg
En en kilometer lång sandstrand med sand lika vit som om vi vore vid Medelhavet. Vi badade så klart. Det var kallt. Och traditionen med långgrunda stränder fortsatte, för precis så var också den här. Den här var dock utan hala stenar och sånt.

När vi vilat och checkat in på campingen slog vi upp vårt tält, gick till mataffären samt försökte förstå hur det här campinglivet liksom funkade. Ganska snart insåg vi att det mest handlade om att köa vad du än skulle göra och att det liksom aldrig är tyst eller ensamt.

Eftersom vi verkligen ville se midnattssolen (eller egentligen var det inte det längre för nu hade den börjat gå ner, för att genast gå upp 15 minuter senare, vilket trots allt gjorde att det aldrig hann bli mörkt) hade vi frågat på campingen om tips på vart vi skulle se den bäst. Jag har svårt att förstå norska och slutade därför lyssna efter ett tag eftersom jag visste att Lina hade det under kontroll. Det innebar dock att Lina trodde att jag var helt med på noterna, så hon skrattade gott åt min mycket förvånade min när hon berättade för mig, när vi var på väg mot midnattssolen, hur långt upp för berget vi verkligen skulle.
wednesday, ramberg
Så uppför bar det alltså.
wednesday, ramberg
Vi var väldigt peppade men också lite osäkra på om vi verkligen skulle få se hela skådespelet eftersom den här lilla molnbanken lagt sig påpassligt preciiis ovanför horisonten.
wednesday, ramberg
Vi hittade en bra plats att sitta på, och som ni ser var det högt högt upp!
wednesday, ramberg
Och tyvärr gick solen ned i molnbanken så efter att ha njutit av utsikten och snackat en stund, samt fäktat undan en hel del mygg bestämde vi oss för att knata neråt igen.
wednesday, ramberg
Men även om vi inte fick se solen gå upp och ned likt ett flöte på ett metspö, mest för att vi inte pallade sitta uppe och vänta på att den skulle upp och ner bakom molnen, var det ändå en väldigt fin kväll. Det är helt enkelt något magiskt med nätter som aldrig blir mörka.

Det här inlägget postades i sommar, utflykter och äventyr. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s