tankar från i tisdags: den regniga staden

midsummer's day, karlskrona

Den regniga staden är som en egen organism.

Ikväll har det öst ned. Det har smattrat mot rutorna, mot fönsterblecken och mot metallräcket på min balkong. Vädret har liksom samlat på sig allt regn och sedan släppt loss det utan pardon. Ljuset från blixtarna och dundret från åskan kom unisont utan uppehåll i flera minuter. Jag höll andan av pirr i magen och förtjusning där jag satt på golvet. Det är något speciellt med staden när det regnar så där häftigt. Aldrig känner jag mig mindre än då.

Det finns en lättnad i att vädret bara brakar till. Pang booom krasch! Och så tjuter bilalarmen, människorna springer över gatan sicksackandes mellan vattenpölar som inte var där för en sekund sedan och vindrutetorkarna på bussarna vispar häftigt fram och tillbaka utan att tappa takt eller rytm. Vädret har just då den totala makten och människorna rättar in sig i ledet utan diskussion.

Men det mest påtagliga av allt är ändå den efterföljande tystnaden. När bilalarmen tystnat. Det ihärdiga regnandet avtagit till ett stilla strilande som sedan blir till ett långsamt porlande för dagvattenledningarna att ta hand om när den övermättade jorden inte förmår ta emot en droppe till. Lugnet som infinner sig är svårt att beskriva men lämnar mig med en känsla av ro. Och en känsla av att världen liksom tvättats ren, att vädret har tvättat jorden, och att alla nu är redo för nya äventyr.

Det här inlägget postades i höst, tankar för dagen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s