i mitten av november blev det vanliga livet plötsligt livsviktigt

friday, helsingborg
Fredagen den trettonde november var jag väldigt glad. Efter i princip två veckor av enbart mulet väder sken plötsligt solen när jag slutade jobba. Veckan hade varit så himla stressig så jag bara kände att jag måste ututut.
friday, helsingborg
Mitt bästa ställe att gå till när jag känner mig slut är havet. Solen hade hunnit gå ned när jag väl kom dit men dess närvaro anades fortfarande vid horisonten. När jag andats tillräckligt med havsluft och blivit lite matt promenerade jag hem igen. Resten av kvällen spenderades i eget sällskap med mat, film och lösgodis.
saturday, helsingborg
På lördagen vaknade jag och liksom kände på mig att solen sken. Jag var så jävla glad över det och gick här hemma och log för mig själv medan jag drog upp persienner och gjorde frukost. Sen satte jag på radion. Jag lyssnar på P1 i princip varje dag och det innebär att jag kan tablån i princip utantill. Så när radion den här morgonen istället för Konflikt sänder en extra nyhetssändning förstår jag omgående att något obehagligt har hänt.
saturday, helsingborg
Och sen kan jag liksom inte sluta lyssna. De trygga radiorösterna, som vanligtvis rapporterar om alla möjliga nyheter i P1 morgon, berättar den här morgonen istället om hur ett antal terrorister dödat människor på flera olika platser i Paris. Människor som pustat ut efter veckan med ett glas på den lokala baren, som bestämt sig för att gå ut och äta middag, som efter lång väntan äntligen ska gå på konsert med sitt favoritband. Världen kändes med ens så himla nattsvart och mitt hjärta gick i tusen bitar.
saturday, helsingborg
Jag tänker ofta på hur viktigt det är att vi använder staden och faktiskt rör oss i den under alla dygnets timmar. Hur viktigt jag tycker det är att vi använder staden som vårt gemensamma vardagsrum, rummet där livet pågår tjugofyrasju. Långt innan allt hände i Paris hade jag den här lördagen i mitten av november bestämt både lunchträff och middagsträff på stan med olika kompisar.
sunday, helsingborg
Med tanke på det som hänt i Paris och den rädsla som skapades efter attentatet kändes det för mig otroligt viktigt att verkligen leva. Jag vet. Det låter så oerhört klyschigt. Men jag kände precis så. Mitt behov att faktiskt leva mitt liv i det offentliga rummet blev tusenfalt viktigare. Att gå ut och äta lunch med Caroline och Elisabeth en lördag mitt på dagen kändes livsviktigt. Låta någon annan laga maten, peka och beställa, och bara sitta och prata om livet och allt möjligt. Att träffa upp Lina, gå på italiensk restaurang och äta pasta och dricka bellinis kändes plötsligt så oerhört viktigt. Men att inte heller låta det stanna där utan också gå vidare och dricka en drink eller två sittandes i en gunga i ett skyltfönster på en bar. Och prata om unga män, titta på folk utanför fönstret och diskutera andra platser vi besökt på våra gemensamma resor. Att för några timmar vara en del av ett sammanhang skapat av både kända och okända människor.

Allt det där blev på grund av ett terrorattentat i ljusets stad helt plötsligt essentiellt. Livsviktigt.

Det här inlägget postades i höst, påhitt, tankar för dagen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s