den smala lilla revan i mitt inre: om min farmor

Jag har tänkt så mycket på min farmor den här veckan. Det är inte alls särskilt konstigt för idag är det nämligen exakt på dagen, exakt på klockslaget (när jag skriver just detta), två år sen hon dog. Vissa veckor och dagar om året är bara värre än andra och anledningarna till det kan vara flera. Den här veckan har jag känt en sorg i hjärtat och förklaringen till det är väldigt enkel. Det där avgrundsdjupet som öppnade sig vitt och brett en tisdagkväll för två år sedan glipar. Det finns en smal liten reva i mitt inre som gör ont. Ni vet hur det känns när du skär dig på ett pappersark? Precis den där svidande känslan bär jag i min kropp ikväll.

Knappt en vecka efter att farmor gått bort satt jag på tåget hem till staun för att vara med på hennes bisättning. När jag satt på tåget den där måndagskvällen skrev jag en text som någon annan aldrig har sett eller läst. Jag har inte heller läst den sen dess. Då skrev jag bland annat så här:

”Jag har fortfarande inte förstått att hon är död. Det är nog helt naturligt att inte förstå det när jag bor på andra sidan landet och hennes sista andetag återberättas av min Mama på telefon. ”Hon var helt lugn, hade inte ont, var inte rädd.” Alla hennes barn var med henne när hon lämnade den här världen bakom sig och gick mot nya äventyr. Det gick fort på slutet och det var så hon ville ha det. Jag är glad att det gick fort.”

view from grandma's, karlskrona

Ikväll var första gången sen jag skrev det som jag läste texten. Ikväll kände jag att jag behövde texten. Jag behövde mina ord och den tröst jag minns att de skänkte mig då. De skänker mig fortfarande tröst.

Det första året efter att du förlorat någon är det jobbigaste. Jag vet. För jag har förlorat människor tidigare. För första gången tvingas du leva ett år med minnen om vad som hände den och den dagen, året tidigare, när den du förlorat fortfarande levde. Det är plågsamt. I boken ”Ett år av magiskt tänkande” skriver Joan Didion så här om precis detta:

”Hela det här året har jag följt förra årets kalender: vad vi gjorde den dagen förra året, var vi åt middag, är det på dagen ett år sedan vi flög tillbaka från Paris, är det den här dagen? Idag insåg jag för första gången att mitt minne av den här dagen för ett år sedan är ett minne där John inte finns med.”

och sen fortsätter hon med varför det är så vi gör för att hantera förlusten:

”Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande: vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss. Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

view from grandma's, easter eve, karlskrona

När min farmor dog förlorade jag inte bara henne. Jag sade då, också, adjö till alla mina far- och morföräldrar. Inte en enda av mina föräldrars föräldrar finns nämligen längre vid liv. En generation som funnits med mig under hela eller delar av min uppväxt är bortsopad från jordytan. I alla fall rent fysiskt. Det enda som finns kvar nu är mina minnen av dem och av våra gemensamma upplevelser.

Glipan till avgrundsdjupet i mitt inre kommer nog aldrig försvinna helt. Beroende på tid och dag, kanske till och med plats, kommer den smala lilla revan att skava olika mycket. Att släppa taget om någon innebär att acceptera att glipan finns där. Att göra glipan till en del av sig själv. Och det är något jag kommer att brottas med under resten av mitt liv.

Ikväll, när det är själva årsdagen, tänker jag också på vad, förutom mina minnen, som ger mig en känsla av tröst. Och jag kommer fram till följande; det ger mig tröst att äta middag med bestick från mormors och morfars land och att spana på porslinet i köksskåpen och se att här finns skålar, fat och koppar från min farmors hem. Det ger mig tröst att jag har min mormors toalettbord i sovrummet och det ger mig tröst jag sitter på en av farmors guldklädda stolar när jag skriver de här orden.

Det är tankar som dessa som gör att den smala lilla revan i mitt inre svider lite lite mindre.

Det här inlägget postades i tankar för dagen, våren. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till den smala lilla revan i mitt inre: om min farmor

  1. Mama skriver:

    Så fint skrivet Malin! Jag grät en skvätt…
    Det är samma känsla för mig när jag ser och använder saker från de som inte är med oss längre! Trösterikt. ❤️❤️

  2. Gun skriver:

    Tack för dina ord, Malin. Våra kära finns alltid i våra tankar.

  3. christerhansson skriver:

    Fina och vackra tankar

  4. Ida skriver:

    så fint skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s