”Cecilia Uddén, Washington” eller om hur det som böjs i tid faktiskt krokigt bli

När jag var liten åt jag för det mesta frukost hemma vid köksbordet hos Mama och Papa. Jag har i alla fall gjort det under alla mina skolår och en tydlig frukostmarkör var att radion stod på. Givetvis inte med vilken station som helst, utan med stationernas station, P1.

Jag är uppväxt med tankar för dagen, sjörapporten, dagens eko och sporten. Utrikeskorrarnas morgonliga rapportering från runt om i världen. Mina första år tänkte jag inte så mycket på att radion skvalade i sitt hörn, den hörde bara till helt enkelt. Att höra rapporteringen om vad som hänt i USA under natten avslutas med ”Cecilia Uddén, Washington” innebar startskottet på min dag.

Som tonåring och strax där innan kom en period när jag bara tyckte att P1 var sååå tråkigt, sååå torrt, sååå tjatigt. ”Måste vi lyssna på det här?!” var nog vad varje morgon inleddes med från min mun, efter det obligatoriska god morgonet förstås. De spelade ju ingen musik heller och det var ju det jag helst ville höra. NRJ var favoritkanalen och jag hade vansinnigt roligt åt en lista på skrattnet som hade rubriken ”50 saker att göra i bilen” där en punkt deklarerade: ”veva ned rutorna och sätt på P1, headbanga i takt med det tråkiga pratet”.

Sedan gick det några år och jag blev större, tog studenten och flyttade hemifrån. I min första flytt ingick en liten radio som jag fick låna av min Mama. ”Det måste du förstås ha en, så du har nåt att lyssna på!” sa hon och sedan hade den en given plats på den lilla hyllan ovanför mitt köksbord i mitt första möblerade studentrum. Kanske var det ovanan av att vakna själv, till ett tyst hem, efter att ha bott tillsammans med fem andra kärvänliga galningar i 20 år, som fick mig att inse värdet i att ha ”något som pratade” på morgonen.

Och utan att jag riktigt vet hur det gick till satt jag alltså där och lyssnade på P1 morgon fem dagar i veckan. Och nu, drygt 9 år senare gör jag det fortfarande. Det har blivit min morgonrutin, tillsammans med te och macka och gröt och kanske en morgontidning eller en bok. En lugn start på dagen där jag får lite nyheter, lite väder, lite kultur, lite sport, lite vetenskap, lite politik, lite (ibland hetsig) debatt, lite intervju och så klart lite utrikesrapportering.

Fast istället för ”Cecilia Uddén, Washington” är det nuförtiden ”Cecilia Uddén, Amman” eller ”Cecilia Uddén, Kairo” som sätter igång dagen.

Det här inlägget postades i tankar för dagen, tillbakablickar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till ”Cecilia Uddén, Washington” eller om hur det som böjs i tid faktiskt krokigt bli

  1. Mama skriver:

    ❤️❤️❤️❤️

  2. Adam Evertsson skriver:

    Pluspoäng för SkrattNet-referensen. Det tackar jag för.

  3. Ping: mina fem bästa radioprogram |

  4. Ping: mina fem bästa radioprogram | tiggerifics

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s