I min familj har vi en jättefin tradition under mellandagarna.
Att vi kan ha den är tack vare ett gäng musiker, som de senaste 6 åren, samlas och spelar sina bästa låtar tillsammans inför publik under mellandagarna. De gör det under namnet Stilla Nätters Kapell. I konceptet ingår också att de varje år är på en ny plats. Efter att ha varit i en kyrka, en lada, i stadshotellets festsalar, en viltpark och ett konserthus hade det i år blivit dax Karlskrona konsthalls scen Salongen.
Så i onsdagskväll spände vi fast säkerhetsbältena och stängde av mobiltelefonerna.
Och så var det dax för årets upplaga av kapellets konsert.
Vanligtvis har de bjudit in några gäster, men i år hade de valt att bara vara originalmedlemmarna, de som varit med från början.
Det ledde till att vi i publiken istället fick njuta av att flera av kapellets medlemmar sjöng duetter med varandra. Här, Lovisa Birgersson, Anna Jefta och Malin Thörnquist.
Linus Norda och Adam Grahn.
Alla låtarna de kör är, oftast, covers på andra artisters låtar. Låtar som den som framför den tycker är världens bästa musik. Malin Thörnquist framförde en jättefin version av Lalehs låt Who started it.
Och Lovisa Birgersson sjöng Fleetwood Macs Landslide så att varenda hårstrå på min kropp stod rakt upp.
Gåshud fick jag också när Malin Thörnquist gjorde en vackert avskalad version av Sias Chandelier.
Då och då är alla i kapellet med och då blir det ett jäkla drag. Som här under Mumford & Sons låt Lovers’ Eyes.
Linus Norda hyllade Leonard Cohen med Ebba Forsbergs version av Ta min vals/Take This Waltz.
Det bästa med kapellet är att det är musiker med så många olika instrument som samlas. Kapellmästaren, Oskar Appelqvist, plockar ofta fram sitt dragspel och det i kombination med Anna Jeftas fiol bjöd oss i år på något de kallade för ”modern attacktango”. Och det var helt magiskt!
Men annars skulle jag säga att det som främst var årets fokus, det var att de olika medlemmarna i kapellet spelade och sjöng så mycket med varandra. Det var jättehärligt att få höra hur de olika rösterna och instrumenten fungerade ihop.
Vi var på premiären och det märktes. De repar bara någon enstaka dag tillsammans innan det är dax och det gör att det finns vissa skavanker, men de är väldigt charmiga. Någon glömmer bort att mellansnacka, medlemmarna irrar runt lite på scenen innan de lärt sig hitta bland instrument och mickar. Allt detta tycker jag bara förhöjer upplevelsen av att det jag är med om är unikt.
I år avslutade de med låten I Shall Be Released (Finale) från konsertfilmen The Last Waltz (regisserad av en ung Martin Scorcese) som handlar om The Band. Det kändes extra passande eftersom det är från just den filmen de hämtat sin inspiration till Stilla Nätters Kapell.
Hela låtlistan med låtarna som spelades under årets upplaga finns här på Spotify.
Som jag nämnde i början av inlägget är det här sjätte gången jag går på konsert med Stilla Nätters Kapell. Jag har bloggat om några av de tidigare gångerna också. Kolla här:
2013 års Stilla Nätters Kapell
2014 års Stilla Nätters Kapell
2015 års Stilla Nätters Kapell
Vilken härlig tradition! Och så fint namn, Stilla nätters kapell. Älskar’t!
Ja, det är helt ljuvligt! Och så skönt att få lyssna på livemusik, utan att det är julrelaterat och utan att veta innan vilka låtar som ska spelas.