i lördags: våfflorna och solnedgången

saturday, waffle day, helsingborg
saturday, waffle day, helsingborg
saturday, waffle day, helsingborg
I lördags eftermiddag, förra veckan, öppnade jag dörren med ett stort leende på läpparna. Ida och Sofia kom hit för att äta våfflor med mig. Leendet berodde dels på att jag var glad att se dem men också på att jag precis innan plinget på ringklockan gräddat de första två våfflorna. Det var ett leende av både glädje och lättnad för jag hade använt ett nytt våffelrecept och tyckte att smeten såg tveksamt mycket gräddig ut. Så innan de kom var jag liksom tvungen att försäkra mig om att den funkade att göra våfflor på. Sofia sa sedan att de var några av de frasigaste våfflorna hon ätit. Och jag kände Yes! Vår kokbok levererar!

Det var ju våffeldagen, eller vårfrudagen, i lördags och jag var så glad att de ville komma på våffelfika. Vi åt dem med grädde och bär och så pratade vi. Det är den bästa känslan av alla tycker jag, att bara sitta och snacka med kloka personer. Jag kände mig lite stissig den här dagen men blev lugnare när jag slapp hänga med bara mig själv. Vi pratade om nästa bokklubbsbok, vad vi gjort i helgen (promenerat och slacklinat bland annat), hur veckan varit, utmaningen och frustrationen som kommer när en inser hur lång tid det tar att sätta ihop en ny bokhylla och hur viktig den där bokhyllan ändå är. För böcker är ju livet! Och en oerhört viktigt del av våra hems inredningar. När ett par timmar gått skildes vi åt för den här gången.

saturday, sunset, helsingborg
saturday, sunset, helsingborg
saturday, sunset, helsingborg
Samma morgon hade jag vaknat i en värld täckt av dimma, och gått min promenad i nyss nämnda väder, men under förberedelsen av våfflorna kunde jag konstatera att molnen spruckit upp. Plötsligt var himlen blå och jag kände hur solen tittade fram. Solstrålarna kändes nästan överjordiska efter förmiddagens gråa dis och fina fukt. När våfflorna inte tagit slut, men vi inte orkade äta mer, och jag hade plockat undan och sagt hej då till mina vänner var det nära till solnedgången. Så jag tog kameran över axeln och bestämde mig för att gå till närmaste plats med utsikt över havet. Jag har lyxen att bo så att den plats bara är knappa tio minuter bort. Och när jag kom fram möttes jag av synen ovan.

Det känns alltid konstigt att vara den enda som står stilla och stirrar på ett himlafenomen som, trots allt, återkommer så gott som varje dag. Men det finns inget jag älskar så mycket som solnedgångar. Jo, eller förresten, kanske soluppgångar. Helst vill jag ha både och. Himlens färger är så föränderliga. Jag minns en bok jag läste som barn där en av karaktärerna minns sin fru med hennes ord om himlen. Hon hade sagt ungefär så här: Om jag skulle måla himlen skulle jag aldrig kunna sluta för den förändras ständigt. Jag tycker fortfarande att det är så himla vackert sagt.

Annonser
Det här inlägget postades i påhitt, våren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s