om mitt barndomshem

saturday, karlskrona
Jag minns lyckan i att få använda mammas schampo. Det med fågeln på, från Respons, som luktade så himla gott. Jag minns vårt gamla badrum, med beige plastmatta och toalett, handfat och bidé i en nyans jag aldrig visste om den skulle vara grön eller gul.

Jag minns också när badrummet byggdes om. Med klinkers i en mörkblå nyans och vita kakelplattor. Hur elektrikern som hjälpte till med lamporna sa att de var de krabbigaste han nånsin varit med om. Och hur fint det blev. Och hur jag ibland fortsatte gå till platsen där handfatet varit förut.

Jag minns när jag var liten och pappa och jag satte in garderoberna på övervåningen. Det står mitt namn i botten på alla. Jag minns när alla plastmattorna på övervåningen rök och vi hade hantverkare hemma som slipade upp trägolven som fanns under.

Jag minns när det en dag kom förbi en äldre herre och berättade att han varit här som ung. Han frågade om han fick komma in och titta och när han stod i ett av rummen på övervåningen knackade han i väggen. ”Här har di satt igen, här finns det en dörr.” Och mycket riktigt. Det fanns en gömd skjutdörr i väggen och plötsligt gick det att springa runt runt runt runt där uppe.

Jag minns min studentskiva. En mulen dag i början av juni och trädgården såg ut som jag aldrig sett den förr. Med partytält, girlanger och björkkvistar. Och mellan grindstolparna hängde en fyrklöver med mitt namn och en studentmössa på.

Jag minns hur jag och mina syskon fick leka hej vilt i trädgården. Hur vi böjde ner askarnas spinkiga grenar och skapade en koja med trädtak. Hur vi blandade en svart sörja av vatten, sand och torvmull från den stora påsen i skrubben. Den där torvmullspåsen vi egentligen inte fick ta av för att vi blev så smutsiga av den.

Jag minns mitt tonårsrum med gröna tapeter och en vit vägg i fonden. Tapeterna var de första jag fick välja helt själv. Och hur jag tyckte att det tog så lång tid innan det var klart, för jag ville flytta in i det där rummet nu nu nu. Precis innan det var klart, antagligen med visst tonårstrots, deklarerade jag att ”tar det längre tid så kan jag lika gärna måla moln i taket också”.

Jag minns en sommar när mamma och jag slipade trädgårdsmöblerna. Det var soligt och varmt och svettigt. Jag minns inte om vi någonsin oljade in dem, men jag minns slipdammet. Hur det fastande på mina bara ben där jag stod i min bikini.

Jag minns vintrar när det aldrig slutade snöa. En av dem var vi så pass gamla att ingen längre kunde hindra oss från att åka pulka från ytterdörren, nerför uppfarten och ut på gatan. Efter några gånger övergav vi trädgården helt och hållet och åkte bara på gatan.

Det här hemmet rymmer så många minnen. Det blir så när du har bott någonstans länge. Och kanske särskilt när det varit ditt första hem. Ditt barndomshem. Mitt barndomshem. Det kommer det att vara i all evighet men från och med nu bor det en ny familj där. För mina föräldrar har sålt huset. Lådor har packats, golv har sopats och kontrakt har skrivits under. Jag kommer för alltid minnas den här platsen men nu är det dax att säga hej då. Tack för allt.

saturday, karlskrona

Annonser
Det här inlägget postades i höst, sommar, summan av kardemumman, tankar för dagen, våren, vinter. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till om mitt barndomshem

  1. Mama skriver:

    Så fint skrivet och tänk vad du minns! Sånt som jag hade glömt! Många fina minnen har vi tillsammans allihop! 😘och en liten tår föll 😢
    Puss 💕💕

  2. Ping: gravgrillningen, eller den sista måltiden i mitt barndomshems trädgård <3 |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s