om att ta sig själv och sina drömmar på allvar

De senaste åren har jag insett att jag verkligen gillar att skriva. Jag har alltid älskat att läsa, så egentligen borde det väl inte komma som någon större förvåning, att jag även gillar att skriva. Det har bara aldrig slagit mig. Samtidigt har jag alltid skrivit, dagböcker, i fotoalbum och de senaste 7,5 åren på den här bloggen.

För drygt 1,5 år sedan gick jag med i gruppen Skrivgäris på Facebook och i samband med det började jag ta mitt skrivande på större allvar. Jag inspirerades av att ha andra i mitt flöde som också tyckte om att skriva, som ställde frågor om skrivande och gruppens administratörer peppade och kom med utmaningar. Jag har också haft en tydligare ambition med hur jag vill skriva för den här bloggen. Det har jag inte funderat alls över tidigare.

Allt detta har gjort att jag långsamt vågat närma mig tanken på att jag någon gång skulle vilja plugga skrivande. Och när sista ansökningsdag har närmat sig har jag med nyfikenhet studerat inläggen i Skrivgäris med funderingar om vilka skolor som ger vilka kurser, vilka kurser som behandlar vilken sorts skrivande och vilka kurser eller skolor som verkar vara ”bäst”. Hela tiden har det legat i bakhuvudet att jag någon dag vill vara en av dem som söker.

Sen kom det här året. Jag försökte fortfarande hitta rätt i min roll på jobbet och jag hade också mycket att göra, jag lät delvis jobbstressen äta upp mig, och det har varit perioder i år där jag inte tänkt på skrivandet alls. Bara lagt det åt sidan. Känt mig otillräcklig på alla plan. Och sen kom november. Jag och Sofia reste iväg och jag konstaterade att sista dagen att ansöka till den kurs jag siktat in mig på (om jag någon gång skulle söka till en kurs) var dagen efter att vi hade kommit hem. Hela veckan vi var borta skrev jag inte en rad. Eller, jag skrev i huvudet, men satte inga ord på pränt.

Tills vi satt på flygplatsen i väntan på att få gå ombord. Då började jag skriva ner det jag hade i mitt huvud. Det var de första raderna i det som sedan blev en del av mitt personliga brev i min ansökan. För ja, sista kvällen det gick att ansöka, då satte jag mig ner. Skrev ihop ett personligt brev. Valde ut ett textprov. Insåg att det också behövdes ett CV och var där och då nära på att lägga ner hela grejen. Min tröskel för krångel var låg.

Och sen var det samtidigt något i mig som bara ”Jo, men strunt i om det inte blir perfekt, bara sno ihop något och skicka in det. Då har du i alla fall en chans”. Så då gjorde jag det. Och när jag skickat in tänkte jag samtidigt på hur jag skulle kunna fixa en mer sammansatt och ordentlig ansökan inför sista ansökningsdagen i vår. Jag hade läst på hemsidan att det ofta var många kvalificerade som sökte och att de därför uppmanade en att söka igen om en inte kom in. Mina förväntningar var lågt ställda. Tiden gick och jag tänkte inte så mycket på det. Eller jo, det gjorde jag. Jag var nervös för om min ansökan kommit in. Om det var tillräckligt. Men jag intalade samtidigt mig själv att det inte gjorde något om jag inte kom in, för jag skulle ändå söka igen till våren. Det hade jag bestämt.

På hemsidan står det att det vanligtvis tar 3-4 veckor innan du får besked. Jag loggade in på ansökningssidan efter kanske tio dagar, bara för att kolla om det hänt något. Det hade det inte. Sen glömde jag bort det. Tänkte på julen och så. Så när jag den sista onsdagen i november står på min sushirestaurang och väntar på mina gyoza gör jag bara en slentrianmässig koll av mejllådan i väntan på att maten ska bli klar. Och håller på att ramla baklänges av förvåning över att det i mejllådan ligger ett mejl från kansliet på Österlens folkhögskola. Mejlet innehåller beskedet att jag är antagen till Skrivarkurs på distans, våren 2018.

me, wednesday, happy selfie, helsingborg

På vägen hem i hissen upp till min lägenhet tog jag en bild. För jag tänkte att det här tillfället måste jag komma ihåg. Oavsett vad som händer sen, om jag kan gå kursen eller inte. Just den här stunden vill jag minnas. För vad som än händer har jag i alla fall kommit in. Någon annan, en helt okänd person, har läst mitt textprov och i det sett någon form av potential. Det kändes så himla stort för mig. Det känns himla stort för mig.

Efter en dryg vecka hade jag hunnit tänka, diskutera med kloka människor och räkna på om jag har råd att plugga. Sen var det dags att fråga mitt jobb om jag kan få tjänstledigt. Det var nervöst, men min chef var väldigt positiv och efter att ha gjort en koll med vår personalavdelning, gjorde han (bokstavligen) tummen upp. Så i slutet av januari 2018 börjar jag plugga skrivande. Det känns spännande, läskigt och roligt. Och som att en helt ny värld kommer att öppna sig för mig. Jag kan knappt vänta!

Annonser
Det här inlägget postades i favoriter, höst, sommar, tankar för dagen, våren, vinter. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till om att ta sig själv och sina drömmar på allvar

  1. Johanna skriver:

    Så himla kul! Grattis. Hade inte förstått att det var på heltid och stt du skulle ta tjänstledigt, vilken grej! Ska bli SÅ kul stt höra mer om det har när vi får möjlighet att ses igen.
    Kram

  2. Ping: om att vara en skrivande människa |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s