om att vara en skrivande människa

tuesday, evening walk, spring, summer, landborgen, helsingborg
Det är den andra fredagen i juni. Och det är den sista dagen på skrivarkursen som jag har gått sen i januari. Jag minns fortfarande det där pirret i magen den första dagen, de första veckorna. Jag funderade på vilka uppgifter vi skulle få, om jag skulle hänga med i tempot, vad jag skulle tycka om böckerna på litteraturlistan. Är det nu jag ska bli en skrivande människa? 

Under våren har jag gått igenom skrivandets beståndsdelar; miljöbeskrivning, personporträtt, dialog. Fortsatt med att fokusera på detaljer, provat olika berättarperspektiv, skrivit om något utan att nämna det vid ord. Försökt skriva självbiografiskt, gjort research och skrivit min första längre text. Funderat på klyschor, skrivit en novell på temat snöstormen, övat på att skriva inledning. Kastat mig ut och testat att skriva på ett sätt jag inte brukar skriva på. Kommit underfund med teckenbegränsat skrivande, redigering, den dramaturgiska kurvan och skrivande för unga vuxna.

Jag har fått läsa och skriva hemma, borta, på resande fot, i huvudet, på datorn. Jag har fått skriva om det jag har läst och läsa om det jag har skrivit. Övat mig på att ge gensvar, respons, på mina kurskamraters texter. Jag har tagit emot respons på mina texter, pratat om mina texter, om mitt skrivande. Långsamt börjat skapa en förståelse för vad som är mitt sätt att skriva. När det känns bra. När det känns kasst. När jag behöver det som mest. Och att det bara gäller att sätta sig ned och göra det.

När jag började kursen var mitt mantra: Så länge det blir text är det bra. Jag har stiftat ny bekantskap med gamla vänner: prestationsdjävulen och den inre självkritikern. Och jag har skrivit ändå. Upprepat mitt mantra. Försökt stänga av alla inre röster och bara låta texten komma. Låta orden ta form på skärmen framför mig utan att värdera dem. Det kommer sen. När jag börjar redigera.

Ju längre kursen har gått desto mer bekväm har jag blivit med att skriva och prata om mitt skrivande. Jag känner mig säkrare på hur jag ska göra för att bygga upp en text. Jag känner mig säkrare på hur jag ska göra för att berätta det jag vill berätta. Jag har lärt känna andra skrivande människor. Och jag har insett att en skrivande människa inte är något du blir. Det är snarare ett sätt att ta sig an livet. En skrivande människa har viljan och behovet att skriva. En skrivande människa övar för att bli bättre. Och det är verkligen vad jag har gjort den här våren. Övat. Övat. Övat.

Och det bästa av allt är att jag ska få fortsätta öva. Det är nämligen klart att jag får fortsätta skriva i höst. Då är det dags för mig att gå den andra terminen och jag längtar redan! ✏️✏️✏️


Andra texter jag har skrivit om skrivarkursen
Om att ta sig själv och sina drömmar på allvar
Början på något nytt

Annonser
Det här inlägget postades i sommar, summan av kardemumman, tankar för dagen. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till om att vara en skrivande människa

  1. Ulrika skriver:

    åh, vad glad jag blir av att läsa det här! så fint att ge sig själv att få fördjupa sig i ett intresse på det viset.

    • Malin skriver:

      ja, det är det bästa jag har gett mig själv på väldigt länge, känner jag. så roligt att höra att det sprider glädje! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s