söndagstankar

sunday, trojkan, karlskrona
Jag har på något vis tänkt, halvt medvetet halvt omedvetet, att denna veckan är starten på hösten. Eller det är fel. Inte på hösten. Men på höstterminen. Nystarten för andra halvan av året. Min tjänstledighet har börjat igen, eftersom min skrivarkurs har börjat. Jag känner mig ofta fylld av energi inför höstterminen, även i år. Och trots att det verkligen var så i början av veckan känner jag mig så slut.

Måndagen den här veckan skulle jag nämligen också byta internetleverantör. Ja, vi tar en paus för en djup inandning här. Nog för att jag förstod att det skulle gå lite knackigt, att det absolut inte skulle bara funka (för ärligt, när händer det?), men inte fan trodde jag att det skulle vara så här krångligt. Den gångna veckan har jag pratat med fyra olika företag. Fyra. (Fem om jag räknar med min nuvarande internetleverantör som efter övertalning gick med på att förlänga mitt nuvarande abonnemang ett par veckor till.) Det känns helt sjukt. Och det är heller inte löst. Jag hänger upp det lilla förnuft jag har kvar på det faktum att jag, som person, faktiskt inte kan göra mer just nu.

Måndagen var också, som jag redan nämnt, starten för min andra termin på skrivarkursen. Jag har längtat efter detta. Verkligen. Och när jag öppnar den digitala lärplattformen i måndags morse och läser informationen som lagts upp är det som att något långsamt välter inombords. Någon vrider sakta mitt inre ungefär 90 grader så att allt skevar. Kursen är omgjord och det som jag förväntat ska möta mig är nu något helt annat. Det kommer med största sannolikhet bli bra i slutändan, men där och då väste jag inga fler förändringar nu, tack! ilsket för mig själv. Käkarna skarpt ihopbitna.

Som person är jag starkt skeptisk till förändringar. Jag har i grunden inget emot dem, men jag vill helst bestämma själv. Eller i alla fall få en möjlighet att påverka. Att känna någon form av kontroll. Om jag själv ska förändra något föregås det av många timmars, dagars, månaders vridande fram och tillbaka i min skalle. Jag kan känna, och tänka, vad jag vill om att jag är så, men jag är ändå så. Att anpassa mig till förändringar är det som enskilt tar absolut mest energi av mig. Så när jag tittar tillbaka på den här veckan är det inte så konstigt att jag är trött.

Detta inlägg publicerades i sommar, tankar för dagen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s