Jag jobbade som röstmottagare i en vallokal igår. Hela dagen var jag igång och hem kom jag inte förrän tidigt i morse. Det var första gången jag gjorde det och det var en mycket särskild upplevelse.
Under dagen var det så fascinerande att ta emot människorna som kom för att rösta. Så rörande att se hur de ville bidra. Hur ringrostiga många var, för det här är ju trots allt något vi bara gör ungefär vart fjärde år. Och vilken lugn och högtidlig stämning det var. Några sa glatt: ”Nu har jag gjort min plikt! Tack för idag, ha en bra dag!” och log när de lämnade vallokalen. Stegen såg lätta ut. Det roligaste var de som nämnde att det var deras första gång. Då sa jag att jag tyckte de skulle fira nu. Och fick ett leende tillbaka.
När klockan slog 20 stängde vi. Bara de som då var kvar i lokalen fick rösta. När vi tagit emot deras röster, och släppt ut dem, var det dags för räkningen. Det är väldigt mycket som ska räknas och summeras: markeringarna i röstlängden, antalet valkuvert i respektive val, antal valsedlar per parti. Och sen ska ju allting stämma också. Noteras på rätt ställe, på rätt omslag som ska läggas i rätt påsar.
Det blev snabbt mörkt när vi satt igång. I skolbyggnaden där vi satt fanns det tre vallokaler och tillsammans med kvällen sänkte sig ett fokus och en lågmält intensiv känsla över den och oss. Alla var koncentrerade på att räkna. Vi hade fönstret öppet för att få in lite av den för en gångs skull obefintliga vinden, men det kändes som att allt stod still. Vid ett tillfälle kändes det som att vi var de enda som var kvar. Minuten senare avbröts den kompakta tystnaden av ett gemensamt skratt från rummet bredvid. Då andades vi ut en smula.
Nu i efterhand känns upplevelsen nästan surrealistisk. Som om den inte riktigt hände. Det var som att jag satt mitt i stormens öga. Känslan avbröts då och då, som när vår ordförande ringde in resultaten till länsstyrelsen eller en kollega berättade hur resultatet såg ut för de olika partierna i riksdagsvalet. Då sträckte vi på oss, ryggar knakade, axlar mjukades upp. Vi bytte några ord med varandra och gav oss sedan målmedvetet i kast med nästa uppgift. Klockan tickade på. Vi fajtades mot tröttheten.
När jag kom hem var jag tröttare än jag känt mig på väldigt länge. Kroppen var slut och hjärnan var slut. Och idag, idag står vi här med ett otydligt valresultat. Men oavsett vad som händer, när onsdagsräkningen genomförts, kommer världen gå vidare. Den gör alltid det. Och vi får fortsätta göra det bästa av den, oavsett om valresultatet blir som vi vill eller inte.
splendiferouslytiggerific.wordpress.com 