måndagstankar

Måndag. Helgen gick blixtsnabbt som vanligt. Det är väl så det är när vardagslivet dragit igång igen. Jag känner mig fortfarande ovan vid rytmen. Men den sitter väl där snart igen, antar jag.

September. Sommaren är över. Denna evighetssommar som aldrig verkade ta slut. Nu har det hunnit vara både ett och två regnoväder, svalare vindar. Och sen i lördags har hösten kommit. Enligt min tideräkning i alla fall. September är en höstmånad i min värld. Det gör mig inget. Tvärtom. Jag ser fram emot den friska höga luften. Krispigheten. De långsamt mörknande kvällarna.

Det bästa med september är också alla fina soluppgångar och solnedgångar jag kommer att få se. Min rutin brukar matcha solen så fint den här månaden. Det gör mig glad. Och det gör att min vardagsrytm känns väldigt skön.

en helg med trojkan i karlskrona

Det känns som att jag upplever sommaren en gång till när, jag jag skriver de här inläggen. Inte så dumt faktiskt! Idag hoppar vi ungefär två månader bakåt. Då var det fredag och jag och mina vänner åkte till min barndomsstad över helgen. Häng på!


Jag, Ida och Sofia styrde alltså kosan österut. ”Nu lämnar vi fastlandet. Härifrån och hem till mina päron består marken av utfyllda öar.” sa jag när vi körde över den sista viadukten. Fem minuter senare parkerade Ida bilen hos mina föräldrar och så var vi framme. Vi skulle hänga en helg i Karlskrona och jag hade fått chansen att både låna mina föräldrars lägenhet och visa min hemstad. Fredagskvällen började med att vi handlade och lagade middag. Nämligen den här megagoda salladen, som jag ätit fler gånger än jag kan räkna den här sommaren. Till det massa prat och lite matthet efter arbetsveckan. Och så avslutade vi med jordgubbar och grädde plus te.







På lördagen, som var oväntat osolig, ni minns väl hur det var? Sommaren började redan i maj och sen tog den paus över midsommar (men då var ju jag ändå, lyxigt nog, på soliga breddgrader, i Spanien) och lite till, innan den kom igång igen. Det känns helt sjukt, det var så nyss, och ändå känner jag att jag i alla fall behöver påminna mig om det. Nåja, oavsett. Vädret var lite mulet, men ändå okej, blåsigt men så är det alltid i Karlskrona. Vi hade en lugn morgon på balkongen och tog sedan en tur med en av skärdgårdsbåtarna. Kollade på världsarvet, gamla militära byggnader och befästningar innan det var dags för lunch på Saltö fiskrestaurang.

Efter käket promenerade vi över Björkholmen, en av stadens äldsta delar, och hittade en bänk pausa på. Jag visade min favoritkyrka, Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan som hon också kallas. Ida och Sofia posade snällt med gubben Rosenbom som står staty utanför. Vi var också en sväng inom Marinmuseum på Stumholmen. Sedan de byggde till utbåtshallen är det mitt favoritmuseum alla kategorier. Ni som läst min blogg länge kanske minns det här inlägget om när jag var där första gången? Jag var inte mindre peppad nu, och inte blev det heller sämre av att Ida och Sofia också tyckte det var coolt. Det enda som var bättre nu, jämfört med sist, är att det numera är gratis att gå in på museet och då även i ubåtshallen. Lyckan!!!

När vi gick därifrån var vi rätt möra. Som tur var fanns det tid för en liten paus och lite prepp inför kvällen. Pauspreppen bestod av knäcke med brie, chips och prosecco.



Sedan gick vi ut för att käka middag. Vi hade tajmat bordsbokningen lagom till solnedgången där vi satt på restaurang Vass, som är en flytande sjökrog som ligger i gästhamnen. Maten var helt okej, men servicen var riktigt dålig. Vi fick vänta länge på att ens beställa, ingen frågade om maten var god, om vi ville ha mer att dricka eller om vi ville ha efterrätt. Vi fick själva gå fram till baren för att få betala vår nota, när vi tröttnat på att ingen brydde sig om oss. När vi betalade frågade hon som stod i baren om vi hade haft en trevlig kväll. Och vi svarade nej och sa exakt det jag skrivit här ovan. Det som gjorde att kvällen ändå var fin var de sällskapet, de här två eminenta brudarna.

Som avslutning försökte vi, förgäves, ta ett hoppkort. De flesta fotona ser ut som en variation av det här. Men vi skrattade gott hela tiden, muttrade åt män som bara gick rakt framför kameran, och hade väldigt kul.






Också söndagen började med frulle på balkongen. Medan diskmaskinen  gjorde sitt tog vi en tur till stranden. Vädret var allt annat än somrigt och efter årets maj kändes det så märkligt. Här är det ändå 1 juli! Men, även om det inte blev något bad, blev det någon timmes läsning. Med en annalkande bokklubbsträff var bokvalet givet och då kan det se något komiskt ut när en är iväg tillsammans. När disken var klar packade vi in oss och väskorna i bilen, och efter ett stopp för lunch i Hällevik, på Dagmars hamnkrog, och köp av jordgubbar, var vi snart tillbaka på västkusten igen.

en midsommarhelg på costa brava-kusten, del III

Måndag, och det känns verkligen som höst idag. Himlen är gråmulen och regnet hackar sig ner genom luften. Det är blåsigt och det är helt okej. Men lite verklighetsflykt har ändå aldrig skadat, så vad sägs om att ta en paus från den augustimåndagen och hoppa tillbaka till juni och mina dagar i Spanien istället? Ja, så gör vi. Häng på!

Ni hittar de andra delarna från min resa här och här.

På Costa Brava-kusten var det också måndag och jag och mina föräldrar tog ett morgondopp. Vi var helt ensamma på stranden den här morgonen. Det var min sista hela dag och solen värmde. Mitt hår stod nästan av sig själv efter alla salta bad.

Precis som alla andra dagar följde den här sin gilla gång. Vi handlade frulle på hemvägen, jag handlade lite extra grejer att ta med hem (ost och korv) och sen dukade vi upp på balkongen.

Innan det blev dags för lunch hade jag hunnit läsa, gå en promenad och oväntat nog köpa en bikini. Sen var det dags för den svala och syrliga gazpachon och stekt baguette med vitlök. Inget smakar sommar, semester och Spanien som det här. ❤️

Och som alltid här kommer lunchen i två steg. Nummer två var ofta äggröra och sallad. Ibland plus melon och lufttorkad skinka, ibland plus tonfisk. Och salladen bestod ofta av det av frukten som blivit över från frullen. Precis som att det på frullen ofta fanns rester av salladen. Jag gillar hur allt liksom hänger ihop i sitt eget lilla kretslopp.

Vi tillbringade eftermiddagen på stranden. Allt var utmärkt. Jag lyssnade på sommarprat eller läste, liggandes på min badhandduk som jag haft i evigheter, sida vid sida med mina päron. Det var lugnare, lite färre människor, eftersom de flesta helgfirarna åkt hemåt igen.

Det var min sista kväll och därför skulle vi äta på restaurang. Jag hade tvättat saltet ur håret, för första gången sen jag kom, och eftersom restaurangen låg på stranden var det enda rimliga att gå dit i flip-flops.

För att vara undantaget som bekräftar regeln åt jag något annat än friterade bläckfiskringar till förrätt. Sparrisen var god, men portionen var lite väl stor.

Vi hade valt just det här stället eftersom 1) du kan sitta med fötterna i sanden vid bordet och 2) det går att välja dagens fiskfångst till middag. Vi valde den röda fisken där på fatet och fastän jag memorerade namnet på den, har jag glömt det nu. Servitören, som var stirrig och pratade allt utom spanska med oss, rusade iväg och vägde den, gav oss ett pris, och sedan grillade de den.

En liten stund senare kom han tillbaka med det här. Han stod knappt still när jag knäppte den här bilden. Så bråttom hade han, trots att restaurangen bara knappt var halvfull och det främst av turister. Fisken var väldigt god, mjuk och fin i köttet, vilket passade bra ihop med de grillade grönsakerna.

När vi ätit upp, slängt ett getöga på desserterna och bestämt oss för att inte äta någon här, promenerade vi upp mot strandpromenaden igen. Och så sa vi att nej, det är inte värt att gå hit fler gånger. Vi har varit här under många av våra tidigare semestrar här, men de senaste åren har servicen sjunkit. Och som Mama sa, jag tror att vi konstaterade samma sak när vi var här sist. Nu ska vi bara komma ihåg det till nästa gång. Kanske gör vi det nu, när jag skrivit ner det här?

Vi avslutade kvällen med att köpa glass på hörnet. Papa valde romrussin, jag valde hallonsorbet och vattenmelnsorbet och Mama vanilj och choklad. Glassen var megagod. Vi satt på en bänk i den ljumma kvällen och tittade ut över havet medan vi slevade i oss den. Jag minns att vi fick äta ganska fort, men inte alls så fort som jag sedan fick äta all glass jag köpte i juli i Sverige. Och då upplevde jag ändå den här kvällen som väldigt varm.

Nästa morgon var det tisdag och dags för mig att följa vägen tillbaka till allvaret. Jag snuvade Mama och Papa på ett morgondopp, eftersom de var snälla och skjutsade mig tillbaka till Girona, där jag skulle ta snabbtåget tillbaka mot Barcelona och flygplatsen.

Men först, en för mig, sista frulle på balkongen. Den syrliga yoghurten som skiktat sig lite, med banan, nektarin, pumpafrön och russin. Några bitar av den baguette med mest frön på, som vi kunde hitta, och så ost och korv på. Vatten, apelsinjuice och Earl Grey. Och så Mama och Papa som sällskap i den lugna morgontimman. Solen värmde redan och resten av byn var tyst. Det enda som bröt den var kyrkklockans klang var femtonde minut. Det ljud som tonsatt de här dagarna och som alltid kommer påminna mig om dem.

sommarpratarna 2018, del II

Sommarpratarnas sista program har sänts för det här året. Här kommer den andra delen av dem jag har tyckt varit mest intressanta att lyssna på. Som vanligt utan inbördes ordning.

Beatrice Fihn
Tauba Katzenstein
Adam Taal
Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick
Ingrid Wall
Suad Ali
Sara Danius

Och, så här på slutet är det också dax att utse Årets Eskil. Det vill säga, det sommarprat jag hyste mest fördomar emot, men som sedan visade sig vara en riktig guldklimp. I år var det sommarpratet med Sara Parkman och Samantha Ohlanders. Inte trodde jag att två fiolspelare och folkmusiker skulle vara så roliga att lyssna på! Men det var de och jag är mycket tacksam för att jag hade fel. Lyssna, om ni inte redan gjort det!

---

Mitt inlägg om sommarpratarna 2018, del 1, hittar du här.
2017 års sammanfattning finns här.
Och 2016 finns här.

en midsommarhelg på costa brava-kusten, del II

Det har blivit dags att fortsätta med fotona från min resa till Costa brava-kusten i juni. Ni hittar det första inlägget här.

På lördagen, eller midsommardagen, hade vi lugna planer. Morgondopp, handla bröd, äta frukost, hänga under markisen på balkongen med varsin bok eller en podd. Det var vad vi gjorde första halva av dagen.

Innan lunch gick vi en promenad till grannbyn. Det fläktade friskt och gränsen mellan himmel och hav var knivskarp. Det var varmt och ljumt och svettigt på ett skönt sätt. Jag var genomvarm.

Hej hej grannbyn! När vi var här på semester när jag var barn alternerade vi vårt boende mellan den byn Mama och Papa bodde i nu och den ni ser här på bilden. Båda två är ljuvliga. Medelhavet, I love you 💙💙💙

Efter lunch på balkongen, jag älskar för övrigt det här att alla mål äts utomhus, packade vi ihop oss för att gå ner på stranden. Trots att klockan var närmare 17 var det fortfarande stekande varmt. På stranden, som Mama och Papa brukar gå till, är det sol till ungefär 19 och det var precis lagom att hänga där ett par timmar. Bada i det salta havet, titta på folk, läsa bok och lyssnar på Sommar i P1.

När vi kom tillbaka hem hade solen börjat sjunka ner bakom bergen i väst. Jag läste bok i soffan tills det var min tur i duschen samt kunde inte se mig mätt på den här utsikten.

Eftersom den svenska midsommarhelgen ofta sammanfaller med det katalanska (spanska?) firandet av helgonet San Joan hade vi bestämt oss för att käka middag hemma. Vis av tidigare erfarenhet brukar det vara mycket folk och dålig service på byns restauranger när helgfirarna kommer. Och det kände vi inte att vi behövde uppleva.

Istället blev det sallad, grönsaker i ugn och fisk. Plus bubbel. På balkongen. I det ljumna sommarlivet.

Vi åt jordgubbar och sådana där små Magnum after dinner till efterrätt.

Lagom till slutet av middagen satte firandet verkligen igång. Då knallade det och bommade av fyrverkerier längs hela kuststräckan. Vi hade fin utsikt och ändå ganska lätt för att sova.

På söndagen blev det inget morgondopp, men däremot en tur till affären. Färsk baguette hör till. Några timmar senare hade vi vandrat backe ner och backe upp tills vi kommit fram till fyren, San Sebastià, där vi fyllde på vätskedepåerna med vatten och espresso.

Vi fortsatte vår vandring norrut och den här dagen var det svårt att avgöra var himlen slutade och havet började. Det var magiskt.

Nästa stopp blev på den lilla restaurangen vid stranden Cala Pedrosa. Stranden består av mjuka runda stenbumlingar och enda sättet att ta sig hit är till fots eller med båt.

Efter öl och fanta citron, oliver och friterade bläckfiskringar var vi redo att vandra, snudd på klättra, uppåt igen längs vandringsleden. En av resans roligaste händelser inträffade också här, när vi fick ett handskrivet kvitto. ”Det här är typiskt semester!” sa min Papa och vi garvade tillsammans.

Och det här var ju semester, så det är lite svårt med tidsuppfattningen, men lite senare, kanske en timme eller två, hade vi kommit fram till vårt mål: byn Tamariu och dess strand. Där badade vi av oss svetten från vandringen och låg sedan raklånga på våra handdukar på den varma sanden. Så småningom var det lunchtid, siesta, och vi var lite väl snabba för vi fick stå och köa en bra stund.


Men när vi fick in vår lunch var det klart värt det. Jag käkade tonfisksallad, men den var så ful att den inte var värd en bild, även om den var god. Samma resonemang gällde för tomatbröden. Allt försvann i nästan ett nafs medan vi studerade hur ägaren, med flera inblandade, försökte få sin son att sitta still och äta kyckling med pommes. Det gick sådär. Han ville hellre spela tv-spel på sin bärbara konsol.

Efter lunchen var det dax att följa de röd-vita markeringarna hemåt igen. Vi har vandrat den här vägen många gånger, men trots det tycker jag alltid att den känns kortare på hemvägen. Kanske är det för att jag då har vandringen färskt i minnet? En av de bästa grejerna är att vi ofta är i princip ensamma. Andra vandrare möter vi ofta i sjok, i närheten av de byar eller andra besöksmål, som vi passerar på vägen.

Den här gången hittade vi en ny utsiktsplats på vägen tillbaka. Den var svår att fånga på bild, men var en gång som löpte på utsidan av klippan, med en liten avsats längst ut där vi kunde spana långt långt upp och ned längs med kustlinjen.

Efter dusch och lite vila hemma gick vi ut och åt middag. Den här kvällen var det lugnare. Vi åt ackompanjerade av klockringningarna från den närliggande kyrkan. Ringningarna hördes för övrigt hem till oss, ja, oavsett var i byn vi befann oss, och de bidrog till att det kändes helt onödigt att bära armbandsur. För kyrkklockan slog ett slag var femtonde minut, ett slag xx:15, två slag xx:30 och så vidare. Vid hel slog den först fyra slag och därefter ett slag för varje timme. Mycket praktiskt och en väldigt fin ljudkuliss.

söndagstankar

Jag har på något vis tänkt, halvt medvetet halvt omedvetet, att denna veckan är starten på hösten. Eller det är fel. Inte på hösten. Men på höstterminen. Nystarten för andra halvan av året. Min tjänstledighet har börjat igen, eftersom min skrivarkurs har börjat. Jag känner mig ofta fylld av energi inför höstterminen, även i år. Och trots att det verkligen var så i början av veckan känner jag mig så slut.

Måndagen den här veckan skulle jag nämligen också byta internetleverantör. Ja, vi tar en paus för en djup inandning här. Nog för att jag förstod att det skulle gå lite knackigt, att det absolut inte skulle bara funka (för ärligt, när händer det?), men inte fan trodde jag att det skulle vara så här krångligt. Den gångna veckan har jag pratat med fyra olika företag. Fyra. (Fem om jag räknar med min nuvarande internetleverantör som efter övertalning gick med på att förlänga mitt nuvarande abonnemang ett par veckor till.) Det känns helt sjukt. Och det är heller inte löst. Jag hänger upp det lilla förnuft jag har kvar på det faktum att jag, som person, faktiskt inte kan göra mer just nu.

Måndagen var också, som jag redan nämnt, starten för min andra termin på skrivarkursen. Jag har längtat efter detta. Verkligen. Och när jag öppnar den digitala lärplattformen i måndags morse och läser informationen som lagts upp är det som att något långsamt välter inombords. Någon vrider sakta mitt inre ungefär 90 grader så att allt skevar. Kursen är omgjord och det som jag förväntat ska möta mig är nu något helt annat. Det kommer med största sannolikhet bli bra i slutändan, men där och då väste jag inga fler förändringar nu, tack! ilsket för mig själv. Käkarna skarpt ihopbitna.

Som person är jag starkt skeptisk till förändringar. Jag har i grunden inget emot dem, men jag vill helst bestämma själv. Eller i alla fall få en möjlighet att påverka. Att känna någon form av kontroll. Om jag själv ska förändra något föregås det av många timmars, dagars, månaders vridande fram och tillbaka i min skalle. Jag kan känna, och tänka, vad jag vill om att jag är så, men jag är ändå så. Att anpassa mig till förändringar är det som enskilt tar absolut mest energi av mig. Så när jag tittar tillbaka på den här veckan är det inte så konstigt att jag är trött.

en torsdag i somras: pizza på mastio

En torsdag i juli, när jag fortfarande hade semester, var jag och hälsade på ett par kompisar i Limhamn i Malmö. De bjöd mig på äpplepaj när jag kom, med vaniljsås, och vatten smaksatt med mynta och björnbär. Värmen var på det som skulle visa sig vara början av dess absoluta topp. Det kändes som att min kropp gått från fast till flytande form av solens strålar. Hela mitt jag aggregerade från en form till en annan. En ovan känsla att uppleva i Sverige.

Vi pustade i skuggan, underhöll deras dotter, lyfte på armarna när det blåste. Och så gick vi och badade. Såklart. Blev kompis med stenstrandens hund, kastade bollar, letade fina stenar och rester av gamla kakelplattor, simmade i det svala havet. Sommaren 2018, jag kan inte minnas senaste gången jag badade så här mycket. I Sverige. Inte bara för att jag ville utan för att jag var tvungen. För att låta min flytande kropp känna sig hemma i ett annat flytande element.

När det fortfarande inte var svalt, men vi var hungriga och det var middagstid, då gick vi till Mastio och åt pizza. Jag hade hittat dem på instagram och frågade om vi inte kunde gå dit. Och så visade det sig att det var en av mina vänners favoritställe. Så bra tajming! Vi delade på två olika pizzor: en röd och en vit. The New Red med San Marzanotomat, säsongsgrönsaker, scamorza, rostat bovete, pepprig senapskrasse, rökig olivolja, vitlök och kaprisolja. Och så Holy Berry med creme fraiche, taleggio, bakad spetskål, gul tomat- och chilisås, picklade svarta vinbär, mynta och krutonger. Allt var gott! Gå hit om ni kan.
🍕🍕🍕

en midsommarhelg på costa brava-kusten, del I

När börjar egentligen sommaren? Jag har nog alltid tänkt att den börjar vid midsommar. Därför känns det logiskt att börja berätta om årets sommar därifrån. Trots att sommaren rent vädermässigt kom betydligt tidigare i år.

I alla fall. Torsdagen före midsommarafton gick jag upp svintidigt för att kunna lägga mina ögon på den här utsikten samma kväll. Och det var det utan tvekan värt!

Jag åkte till Costa Brava-kusten, norr om Barcelona, för att hälsa på mina föräldrar på deras semester. Vi har varit här, hela familjen, under många år av min uppväxt så jag hade varma känslor med mig i maggropen. Väldigt få saker har faktiskt förändrats (innerst inne) men en sak som har ändrats är att vi numera delade på ett gäng friterade bläckfiskringar med citron som förrätt, nästan varje kväll.


På själva midsommarafton vaknade vi till dis och ljummen vind. Vi gick och handlade bröd och sen dukade vi upp frukosten. Vi är bra på frukost i min familj. Jag hade saknat smaken av de där små yoghurtarna och både osten och korven smakar på något märkligt vis godare här. Kanske för att jag förutom hungern också kryddar dem med minnen.


Efter frukost tog jag, Mama och Papa, bilen till Figueras och Salvador Dalis museum som ligger i stadens gamla teater. Men först: getostsallad och en fanta citron! De höll på med ett vägarbete en bit nedåt gatan från där vi satt, så när vi gick därifrån var vi täckta av ett fint fint lager stendamm. Samtidigt var det värt det, för det blåste lite där vi satt och det var ljuvligt i middagshettan.

Det är mer än 15 år sedan jag var på Dali-museet här första gången och det var lika häftigt som jag minns det. Dali är min favoritsurrealist och jag slutar aldrig fascineras, fastän han varit död i nästan 30 år. Hans mest kända tavla är Minnets beständighet men på hans museum finns också en mängd installationer och skulpturer. Till exempel den här ovan, regntaxin. Det ena verket märkligare än det andra. Han var verkligen en excentriker, så pass att han till och med ligger begravd i sitt eget museum.


Den här gången gick det också att se ett gäng fotografier av Dali. De hade tagits av Robert Whitaker mellan 1967 och 1972. Att Dali var en linslus har aldrig varit tydligare.

När vi knatat igenom museet bad jag Papa fota mig utanför. Jag har en exakt likadan bild från förra, och alltså första, gången som jag var här. Det är några år som skiljer bara.

För att fylla på energinivåerna, och kyla ned oss i den katalanska hettan, käkade vi varsin glass. Vi hittade ett ställe som ligger bara lite till höger ur bilden ovan. Där kunde vi sitta med vår glass en stund och pusta ut innan vi tog bilen hem igen.


Det här var ju midsommarafton så på kvällen gick vi ut och åt. Men först, ett foto på oss, på vägen dit. Här syns det verkligen att det är en klippig by, inget är rakt, allt lutar. Till och med horisonten eftersom jag inte lyckades palla upp kameran med horisonten horisontell. Hehe, det får vara en del av charmen. Det och motljuset.

I alla fall, middag! Andra kvällen och vi fortsatte trenden med friterade bläckfiskringar med citron att dela på till förrätt. Jag vill minnas att det var de här jag tyckte bäst om, av alla vi käkade. Eller kanske var det de här som Mama och Papa gillade bäst?

Och sen till huvudrätt, paella marinera, med skaldjur och musslor och grejer. Varianten kommer härifrån och den smakar liksom godast här. Kvällen var ljum, och lite sval. Runt oss knallade katalaner, som var här över helgen, blandat med turister. Människor i alla åldrar som satt på kanten av strandpromenaden och servitörerna som susade mellan borden bara två meter därifrån. Folklivet!



Vi avslutade kvällen med efterrätt. Från ovan, en färskost-historia (vill jag minnas) med honung och nötter, jordgubbar och vispad grädde och så till sist, crema catalana. Efter det somnade vi ovaggade. Eller i alla fall jag.

sommarpratarna 2018, del I

Semestern kom och jag gav mig hän och sen hade semestern gått. Trots min skrivlängtan har jag nästan inte skrivit något alls. Däremot har jag lyssnat en hel del, särskilt på Sommar i P1. Nu har (mer än) den första halvan av programmen sänts. Här kommer en lista på de program jag hittills tycker har varit intressanta på olika vis.

Trots att jag inte ens har lyssnat på alla program än, har jag redan lyssnat på det som jag kommer rekommendera när folk frågar. Särskilt om de bara är beredda att lyssna på ett enda. Då kommer jag säga: ”Lyssna på Katarina Wennstam. Hon gör årets viktigaste program.”

Och resten av listan kommer här, utan inbördes ordning:
Kaj Linna
Ahmed Abdirahman
Anna Throne-Holst
Elin Olofsson
Marko ”Markoolio” Lehtosalo
Åsa Wikforss
Anders Thornberg
Peder Fredricson
Maria ”Vildhjärta” Westerberg

längtans obändiga kraft

Hej bloggen!
Jag tog visst semester från dig också, trots att du egentligen inte är något jag behöver semester ifrån. Du är ju mitt hjärtas glädje. Men kanske? tydligen? behöver även du vila ibland. Oavsett anledning, så sitter jag här igen. Jag börjar jobba idag, och mina jobbmorgnar brukar börja med att jag skriver några rader här. Och som den rutinberoende person jag är är det alltså därför jag är här. Vi börjar den här återfödelsen? återkomsten? fortsättningen! med några rader jag skrev innan semestern. Alltså för en dryg månad sedan. Kanske känner någon där ute igen sig i mina tankar? Det vore fint.

Ibland undrar jag om inte semestern är som allra bäst så här de dagarna innan den börjar. När allt fortfarande ligger framför. Möjligheterna känns oändliga. När längtan fortfarande känns så starkt i mitt bröst att jag omöjligt förstår hur den får rum där inne tillsammans med alla livsnödvändiga organ. Den brummar och bultar. Gör att mina lungor fylls med extra syre.

Jag vill skriva att jag aldrig längtat så mycket efter semestern som jag har gjort i år. Men det är inte sant. Jag längtar alltid lika mycket efter ledighet. Och kanske är det med den där längtan precis som med semestern, den är bäst precis på gränsen. Innan det jag längtar efter inträffar. Allt känns skarpare, klarare, precis innan det händer. Som blixtnedslaget före åskdundret.

I längtan kan jag leka med tanken på allt jag ska göra. Allt som kommer hända. Allt lugn och all sinnesro jag ska känna. Oftast blir det inte ens hälften så som jag tänkt. Men det brukar bli bra ändå. Och min längtan, mina tankelekar, skänker mig glädje i stunden. Och då har jag i alla fall varit glad då, även om jag inte är det sen. Eller efteråt.